Jag skäms för att jag skäms för mitt barn! Vad ska jag göra?

En del saker är så svåra att medge att man är tvungen att inleda resonemanget med en rejäl brasklapp. ”Jag älskar förstås mitt barn, men ...”

Att tonåriga barn tycker föräldrar är oerhört pinsamma är något av en naturlag. Men alla föräldrar vill väl kunna iaktta sina avkommor med idel beundran och stolthet?

Det är inte alltid som den yngre generationen gör detta så enkelt.

Finns det något skamligare än att skämmas för sitt eget barn? Är inte barnens brister ett bevis på att man misslyckats som förälder? Eller har äpplet bara trillat extremt långt från päronträdet?

Händer det att du skäms för ditt barn?

Du kanske själv är en naturälskande hurtbulle, medan ditt barn helst tillbringar sin fritid i soffhörnet med spelkontrollen i ena handen och chipspåsen i andra.

Du vet inte riktigt vad du ska säga när vännerna skryter om barnens studieplatser och fina jobb, medan din unge obekymrat tar mellanår efter mellanår och inte verkar ha någon riktning i livet alls.

När andras barn beter sig väluppfostrat och artigt snubblar din knodd in med lika mycket grace som Uuno Turhapuro.

För att inte tala om kläder och stil. Du hör dig själv säga saker som ”Men kan du inte klä på dig någonting lite snyggt, det är ju faktiskt julafton”.

Sedan kan det hela förstås hamna på en allvarligare nivå. Ditt barn kanske har betett sig riktigt illa, begått brott eller skadat andra. Hur ska man som förälder hantera sina känslor då?

Att skämmas för ett eget barn känns skamligt och förbjudet. Därför ska vi prata om just det i nästa avsnitt av Relationspodden, och så har du som alltid chansen att skriva anonymt. Ditt svar kan komma att läsas upp i podden och publiceras i redigerad form här på svenska.yle.fi.