Recension: Tårtljus på Wasa Teater – en pjäs om ett långt men vanligt liv

Det är ingen verklighetsflykt som Wasa Teater bjuder på med pjäsen Tårtljus.

Det är livet vi ser på scenen, med ungdomlig hunger, parbildning, växande barn, svek, sjukdomar, död, traditioner och kontinuitet – och också trofasthet.

Huvudpersonen Stina (Tove Qvickström) är 17 år när pjäsen börjar och 107 år när pjäsen slutar. Vi följer henne och hennes familj via hennes födelsedagar.

Allt är möjligt – men hur blir det?

Allt i livet är förgängligt. Men under den tid vi har tillsammans vill vi samla dem vi tycker om och tillsammans hålla liv i traditioner som är meningsfulla för oss. Vi förundras och beundrar ungdomen som har öppna horisonter och vill slå Gud med häpnad.

Vi tror på att allt är möjligt för den som bara vill försöka, även om de flesta av oss ändå landar i samma spår som tidigare släktled.

Lina Ekblad spelar Stinas mamma och hennes svaga kropp sätter under den första födelsedagen en av grundpelarna för hela berättelsen. Många kära förvinner under ens liv.

Men fast mamma inte finns kvar i fysisk form efter Stinas sjuttonde år, gör hon handlingar som Stina upprätthåller alla kommande födelsedagar. Handlingarna för hon vidare till nya medlemmar av familjen.

På födelsedagarna mäter familjen Stina mot väggen och skriver namn och ålder och så bakar Stina mammas tårta med ingredienser som 'stjärnstoft och skapelsens övergivna atomer'.

Den lyckliga familjen?

Tårtljusen finns i taket. För varje fördelsedag där vi mellanlandar blinkar en lampa till. Födelsedagarna är i grunden de samma, mammas tårtrecept lever vidare men familjemedlemmarna som samlas runt köksön varierar genom livet. Hur relationerna dem emellan ser ut är svåra att ändra på.

Stina är navet i familjen där hon vispar tårtsmet genom livet

Mellan maken (Jon Henriksen) och sonen (Walter Ruokolahti) finns till exempel alltid ett stråk av besvikelse och irritation. 'Din syster är sjuk – du är en mes, det är skillnad'. Den lyckliga familjen är inte så lycklig.

Stina är välspelad av Tove Qvickström. Hon står i köket och i fokus under de 90 minuter som föreställningen oavbrutet pågår.

Som så många andra kvinnor innebär hon trygghet, vänlighet och uppmuntran. Hon är navet i familjen där hon vispar tårtsmet genom livet. Samtidigt som hon frågar sig vart allting tar vägen.

Bättre som text än föreställning?

Tårtljus beskrivs som en dramakomedi. Det komiska består mest av små strilar och födelsedagarna innehåller förvånansvärt lite glädje.

Det är Johan Fagerudd (trogen och lite töntig granne som ofta dyker upp på födelsedagen med pappersgrisen som behöver hitta sin knorr – se där ännu en tradition) och Tuuli Heinonen (klumpig och tafatt svärdotter och klokt barnbarn) som levererar lustigheterna.

Pjäsen är relativt nyskriven och hade premiär på Broadway 2022. Manuset har fått mycket hyllning. Här vävs både Shakespeares Kung Lear in i handlingen och guldfiskarna som följer Stina genom livet får alla samma namn, efter hinduismens Atman.

Men texten gör sig kanske bättre på papper där man hinner smälta välformulerade tankar, än från en scen där tempot är högre. Karaktärerna är tydligt tecknade, men de många födelsedagarna och släktleden som avverkas gör det svårt att hinna komma ner på något djup.

Sorg däremot är lätt att identifiera sig med och Tårtljus får publiken att känna medkänsla och minnas sina egna förluster. Det hörs spritt snörvel och en och annan blir röd om näsan. Pjäsen skiljer sig föga från det liv som väntar publiken utanför teatern.

Nya familjemedlemmar, nya traditioner

En fin detalj är att de som dött kommer igen i nya generationer, när samma skådespelare spelar olika roller. Nya generationer har samma drömmar och upprepar också samma repliker som de tidigare generationerna.

Andra traditioner – och relationer – än födelsedagstårtan föds och upprepas också. Svärdottern Jenny ger nagellack i present och målar Stinas naglar. Det här är en tradition från Jennys mamma. Den lever sedan kvar genom Stinas barnbarn och är en tradition som Stina uppskattar betydligt mer än makens återkommande parfympresent.

Inte för sent för den stora kärleken

Stina står bra emot åldrandet. För många hade 70-årsåldern varit för sent, men då hittar hon tillbaka till lite av den hon var i ungdomen och uppfyller drömmen om att resa runt världen.

Lika ståndaktig mot tiden är grannen Kenneths tafatta kärlek. Han håller reda på hur många dagar och timmar och sekunder han och Stina känt varandra – lika länge har han varit kär i henne. Kanske är det här en pekpinne – eller en uppmuntran: du behöver kanske inte söka dig ut i världen, det du behöver finns kanske i granngården.

Den sista födelsedagen är det en främling som tar emot och gläds och förundras äver tårtreceptet med stjärnglans och universums överblivna atomer. Via honom kommer något av det som varit viktigt i Stinas liv att fortsätta leva.