Inge den �ldre var son till Stenkil och eftertr�dde H�kan R�de som kung omkring 1080 samt regerade tillsammans med sin bror Halsten. Hans styre som varade i tre decennier innebar troligen lugnare f�rh�llande j�mf�rt med den tidigare periodens tronstrider. En omstridd fr�ga �r ifall Blot-Sven var en historisk kung och som i s� fall avsatte Inge som kung n�r denne v�grade att blota och f�rdrev honom till V�sterg�tland varifr�n Inge tre �r senare �terv�nde och slog ned upproret. Hur som helst var det troligen under Inges tid som Uppsala tempel revs ned. S�kert �r att Inge mottog brev fr�n p�ven och donerade jord till Sveriges f�rsta kloster i Vreta. Omkring 1100 utk�mpade han ocks� ett krig mot Norges kung Magnus Barfot som gjorde anspr�k p� Dalsland. Inge slog framg�ngsrikt tillbaka de norska attackerna och i ett trekungam�te i Kungah�lla 1101 sl�ts fred. Omkring 1110 dog Inge den �ldre och han eftertr�ddes av sina brors�ner Filip och Inge den yngre.

Trontilltr�det och P�vebreven

Den 4 oktober 1080 skickade p�ven Gregorius VII ett brev till svearnas �rofulle kung (glorioso Sweonum regi). Namnet p� denne kung har i brevet f�rkortats till bokstaven I, men det kan inte r�da n�got tvivel om att det �r Inge den �ldre som �syftas. D�rmed vet vi att Inge blev kung senast detta �r. En kort tid efter fadern Stenkils d�d 1066 hade Inges bror Halsten lyckats bli kung men blivit f�rdriven strax efter�t. Enligt Hervararsagan var Halsten och Inge medregenter och ett senare p�vebrev adresserat till kungarna I och A kan tolkas som en bekr�ftelse p� detta d� Halsten p� latin blir "Alstanus". Det �r dock �ven m�jligt att p�vebrevets kung A �r identisk med den H�kan R�de som var kung p� 1070-talet och som enligt v�stg�talagens kungal�ngd regerade under 13 �r. Hans namn blir "Aquinus" p� latin. N�gon trov�rdig f�rklaring till varf�r H�kan skulle ha samregerat med Inge finns dock inte.

Anledningen till att Halsten blev ensam kung under en kort tid efter Stenkils d�d kan antingen bero p� att Inge d� var f�r ung eller att Adam av Bremen som ber�ttar om detta inte k�nde till att Halsten hade en medregent. Det finns emellertid en teori om att Halstens omedelbara eftertr�dare Anund fr�n Ryssland var identisk med Inge den �ldre eftersom b�da enligt varsin k�lla ska ha blivit avsatta f�r att de v�grade att blota. Det f�r dock anses som mindre sannolikt att Adam av Bremen som skrev om Anund vid samma tid som han avsattes skulle ha missuppfattat hans namn och inte k�nt till sl�ktskapet med Halsten. D� �r det mer troligt att det �r Hervararsagans ber�ttelse om Inge och Blot-Sven som �r en missuppfattning. Efter Anunds avs�ttning blev H�kan R�de kung och Stenkilss�nernas relation till denne �r helt ok�nd. Troligen var de rivaler vilket inneb�r att H�kan R�de kan ha blivit avsatt av Stenkilss�nerna under en tronstrid och inte d�tt en naturlig d�d som kung. I vilket fall som helst b�r trontilltr�det ha skett f�re den 4 oktober 1080 d� p�ven skickade sitt brev till Inge.

Syftet med Gregorius VII:s brev var att skaffa sig st�d under den p�g�ende maktkampen mot den tyskromerske kejsaren Henrik IV. Investiturstriden mellan dem hade blossat upp 1075 och kejsaren som f�rs�kte avs�tta p�ven hade blivit bannlyst 1076 f�r att sedan bli l�st fr�n bannet efter den ber�mda botvandringen till Canossa 1077, bara f�r att �terigen bli bannlyst 1080. Med p�vens st�d hade en tysk motkung utn�mnts 1077 och n�r denne stupade 1080 uts�gs en ny motkung 1081. Kejsaren � sin sida svarade p� den andra bannlysningen med att se till att en motp�ve valdes 1080. Under den h�r maktkampen stod �rkebiskopen av Hamburg-Bremen p� kejsarens sida eftersom denne i likhet med kejsaren ogillade p�vens ambitioner att reformera kyrkan genom att g�ra den oberoende fr�n den v�rldsliga makten och st�rka centralstyret fr�n Rom. Tidigare f�rs�k fr�n skandinaviska kungar att slippa inflytandet fr�n den tyska kyrkan genom att anlita biskopar som hade vigts i England, Frankrike och Polen hade bek�mpats av p�vestolen som hade best�mt att hela Skandinavien l�g under Hamburg-Bremens �rkestift. Men i och med att �rkebiskopen av Hamburg-Bremen hade tagit st�llning f�r kejsaren hade situationen f�r�ndrats och p�ven gick f�rbi Hamburg-kyrkan f�r att ta direkt kontakt med Sveriges kung. Senare skulle �ven Hamburg-stiftet ber�vas kontrollen �ver Skandinavien helt och h�llet genom att Lunds �rkestift bildades 1103.

Det konkreta inneh�llet i brevet fr�n Gregorius VII var en uppmaning till kung Inge att ge kyrkan i Sverige yttre garantier och i sin �mbetsut�vning fr�mja fred och r�ttvisa samt att den fortsatta utvecklingen av kyrkan borde f�lja den franska v�gen (Gallicana ecclesia). Exakt vad som avses med att n�mna den franska kyrkan som f�rebild �r os�kert men det kan ses som ett avst�ndstagande mot den kejsartrogna och reformfientliga tyska kyrkan. Slutligen framf�rde Gregorius VII ett �nskem�l om att Inge skulle skicka en biskop eller en annan l�mplig pr�st till Rom f�r att informera honom om kyrkans utveckling i Sverige. Det senare verkar ocks� ha skett eftersom p�ven i ett senare brev (som troligen skickades 1081) tackar f�r bes�ket fr�n en biskop vid namn R. Vem denne "biskop R" var �r ok�nt men troligen var han identisk med en av de tv� biskopar av Skara med namn som b�rjar p� R och som enligt v�stg�talagens biskopsl�ngd b�r ha varit verksamma i slutet av 1000-talet:

Den sjunde var Rodolvard, v�rst av alla tegnar (= b�nder, fria m�n). D� var sju bon (= g�rdar) lagda till stavs och stols (= biskopsstolen), var sitt bo f�rv�rvat av dessa sju biskopar, och i Skara ligger han.

Den �ttonde var biskop Rikulv. Han var engelsman till b�rden, och i Skara ligger han.

Att det var en v�stg�tsk biskop som bes�kte p�ven kan f�rklara varf�r Inge och hans medkung i n�sta brev ben�mns som "Visigothorum Regibus" (visigoternas kungar). Redan ett decennium tidigare hade Adam av Bremen identifierat Sveriges g�tar med de goter som under folkvandringstiden h�rjade Romarriket och bildade egna riken i Spanien och Italien. Det kan d�rf�r ha varit s� att en stolt biskop R ber�ttade f�r p�ven att hans stift var de ber�mda visigoternas ursprungsland. P�ven kan sedan ha tagit fasta p� detta och smickrat de svenska kungarna genom att i ett nytt brev kalla dem f�r visigoternas kungar. En annan tolkning som ofta n�mns �r att den �ndrade titulaturen i p�vebreven syftar p� att Inge hade blivit avsatt som kung i Svealand av Blot-Sven och d�rf�r bara regerade �ver V�sterg�tland. Denna f�rklaring �r emellertid inte alls sannolikt, detta oavsett ifall Blot-Sven har existerat eller inte. Det har n�mligen aldrig h�nt att en avsatt kung avst�tt fr�n att anv�nda den titel som han ansett vara r�tteligen hans. �ven om Inge i praktiken inte l�ngre var kung �ver svearna skulle han �nd� ha insisterat p� att bli titulerad som s�dan ifall han ans�g sig vara svearnas laglige kung, och varje person som inte gjorde detta skulle i s� fall erk�nna att Inges avs�ttning var legitim och d�rmed f�rol�mpa honom. Det finns inte heller n�gon som helst anledning att tro att p�ven n�gonsin skulle erk�nna en hednisk kung som hade avsatt sin kristne f�retr�dare. Med st�rsta sannolikhet syftar d�rf�r "Visigothorum Regibus" p� g�ticistiska anspr�k och inte p� verkliga politiska f�rh�llanden under 1080-talet. P�ven hade dessutom en god anledning att smickra de svenska kungarna eftersom den kyrkoreform som han ville att kungarna skulle genomf�ra var inf�randet av tionde, den skatt som b�nderna skulle betala till kyrkan och som motsvarade 10 % av jordbrukets avkastning.

Blot-Sven och hedendomen

Den mest k�nda episoden under Inge den �ldres regeringstid �r inte breven fr�n p�ven utan den hedniska rektion som omtalas i Hervararsagan. Enligt denna ska Inge den �ldre ha v�grat att blota till hednagudarna och d�rf�r ha blivit avsatt av svearna som gjorde hans sv�ger Sven till kung ist�llet. Inge drog sig tillbaka till V�sterg�tland varifr�n han tre �r senare �terer�vrade sitt rike fr�n Blot-Sven. Eftersom Blot-Sven har en egen artikel citeras hela texten fr�n Hervararsagan d�r. En kortare variant som s�kerligen �r helt baserad p� Hervararsagans skildring �terfinns i Orkn�jarlarnas saga och citeras nedan:

P� den tiden var kristendomen ny i Svithiod. M�nga levde �nnu som h�ll sig till hednisk sed och tyckte sig f� vishet och kunskap om okomna ting genom den. Kung Inge var trogen sin kristendom och avskydde alla hedningar. Han str�vade att utrota d�liga sedv�njor som s� l�nge hade f�ljt med hedendomen, men h�vdingar och storm�n satte sig p� tv�ren n�r han ingrep mot deras oseder. Det gick s� l�ngt att b�nderna tog sig en annan kung, som deltog i deras blotande, drottningens broder Sven, kallad Blot-Sven. Kung Inge flydde landet f�r honom och drog till V�sterg�tland, men fiendskapen slutade med att kung Inge omringade Sven i hans hus och br�nde honom inne. D�refter tog han makten i hela landet och utrotade m�nga oseder som fanns kvar.

Trots dessa k�llor finns det emellertid sk�l att tro att Blot-Sven �r en sagokung som aldrig har existerat i verkligheten. Av utrymmessk�l tas tas argumenten f�r eller emot denne kungs historicitet upp i artikeln om Blot-Sven.

Traditionellt har man h�vdat att en konsekvens av Blot-Svens fall var att det ber�mda templet i Uppsala br�ndes ned av Inge den �ldre. Men inte ens Hervararsagan n�mner n�got om detta (�ven om den s�ger att han avskaffade blotandet) och v�r kunskap om templet kommer uteslutande fr�n Adam av Bremen. F�rutom en detaljerad skildring av hur templet s�g ut n�mns detta av Adam vid bara tv� tillf�llen. B�da var p�st�dda f�rs�k att riva det, f�rst av Olof Sk�tkonung (mycket tveksamt) och sedan ca 1060 av tv� biskopar fr�n Hamburgstiftet (mer troligt). B�da f�rs�ken ska ha misslyckats och det �de som drabbade Anund fr�n Ryssland tyder p� att templet stod kvar p� 1070-talet. Om det inte revs av H�kan R�de var det sannolikt Inge den �ldre som gjorde det, detta oavsett ifall Blot-Sven har existerat eller inte. Men att f�rs�ka fastst�lla n�gon tidpunkt f�r detta �r f�rst�s om�jligt.

Anledningen till att det ovan citerade stycket finns med i Orkn�jarlarnas saga �r att ge en bakgrund till en h�ndelse som jarlasonen H�kan P�lsson upplevde. H�kan hade vistats i Norge under Olav Kyrres (1066-1093) sista �r och sedan begett sig till Sverige d�r hans morfar H�kan Ivarsson hade varit jarl. H�kan P�lsson skulle ha blivit hedrad av Inge Stenkilsson och tr�ffat m�nga v�nner och fr�nder. Men eftersom kristendomen var ny i detta land (vilket citatet f�rklarar) fanns det fortfarande de som h�ll sig till hednisk sed och som med hj�lp av denna kunde ut�va sp�domskonst. Det var en s�dan sp�man som H�kan P�lsson ska ha tr�ffat och d�rigenom f�tt veta att han skulle bli env�ldig h�vding �ver Orkney�arna och att hans efterkommande ocks� skulle bli h�vdingar. Men han fick �ven reda p� att han skulle beg� ett brott som aldrig skulle kunna sonas. Sp�domen infriades f�rst�s eftersom sagan skrevs ned f�rst hundra �r efter att denna h�ndelse skulle ha �gt rum. Episoden �r mest intressant eftersom den visar hur isl�nningarna uppfattade Sverige vid den h�r tiden. Ett land som fortfarande stod med ena benet i hedendomen och d�r det fanns m�nniskor som var kunniga i sp�doms- och trollkonst.

V�stg�talagens kungal�ngd

Om vi avf�rdar ber�ttelsen om Blot-Sven som ohistorisk hamnar vi dock i en situation d� vi har ytterst lite information om Inges inrikespolitik F�r v�r fr�msta k�lla till den blir d� v�stg�talagens kungal�ngd som skrevs ned ca 1240, och trots att Inge regerade under tre decennier har den inte mycket att s�ga om Inge den �ldre. Faktum �r att den ende kung som beskrivs med f�rre ord �n Inge �r Anund Jakob. Det lilla som v�stg�talagen har att ber�tta �r en intets�gande mening om att Inge var en v�rdig kung som aldrig br�t lagen:

Den sj�tte var kung Inge. Han styrde Sverige med dr�ngskap (= manlighet, v�rdighet) och br�t aldrig den lag som var talad och tagen i varje landskap.

Formuleringen �r ganska typisk f�r kungal�ngdens f�rfattare som vill s�ga n�got gott om alla kungar, trots bristf�lliga historiekunskaper. Enda undantagen fr�n denna regel �r Anund Jakob och Emund den gamle vars tillnamn "Kolbr�nna" och "Slemme" upplyste f�rfattaren om att de f�rmodligen inte var s� popul�ra. Uppenbarligen k�nde f�rfattaren inte till de isl�ndska uppgifterna om att Inge den �ldre var en nitisk kristen som avskaffade blotandet och avsattes av Blot-Sven. Det finns dock en tolkning av texten som g�r g�llande att p�st�endet att kung Inge alltid f�ljde lagen var ett indirekt f�rsvar av Inges f�rbud mot blotande och legitimitet som kung. Den tolkningen �r emellertid inte s�rskilt trolig d� s�dana subtiliteter �r fr�mmande f�r v�stg�talagens kungal�ngd. Den lilla information som f�rfattaren k�nde till skrev han ned och ifall han inte k�nde till n�gonting hittade han bara p� allm�nt h�llna vitsord som skulle kunna g�lla n�stan alla kungar. Tvekl�st var Inge den �ldre en av dessa anonyma kungar som v�stg�talagen inte hade n�got att ber�tta om.

Kriget mot Magnus Barfot

Det som d�remot inte �r ifr�gasatt �r de isl�ndska sagornas ber�ttelse om hur den norske kungen Magnus Barfot omkring 1100 f�rs�kte er�vra Dalsland. Enligt samma historieskrivare hade allt land v�ster om G�ta �lv tillh�rt Harald H�rfagers rike och hans �ttling ville nu �terer�vra dessa omr�den trots att de sannolikt hade varit svenska sedan 900-talet. Snorre Sturlassons Heimskringla inneh�ller den mest detaljerade skildringen:

Den kung som kom efter kung Steinkel i Svitjod hette Hakon. Sedan blev Steinkels son Inge kung. Han blev en god kung och m�ktig kung, st�rre och starkare �n andra m�n. Han var kung i Svitjod n�r Magnus var kung i Norge.

Kung Magnus ans�g att den gamla uppdelningen av l�nderna hade varit s�dan att G�ta �lv skilde sveakungens och den norske kungens riken, och sedan V�nern upp till V�rmland. Kung Magnus ans�g att han �gde alla bygder som l�g v�ster om V�nern. Det var Sundal och Nordal, Vear (= Vedbo) och Vardynjar (= Valbo) och alla skogar som ligger intill dem. Detta hade l�nge legat under den svenske kungens v�lde och vad avser skatteplikt r�knats till V�ster-G�tland, och skogsm�nnen ville tillh�ra den svenske kungens rike som tidigare.

Kung Magnus red ut fr�n Viken och upp till G�taland. Han hade ett stort och st�tligt manskap och n�r han kom till skogsbygderna h�rjade han och br�nde i hela bygden. folket st�llde sig under hans v�lde och gav honom r�tten till landet. N�r han kom upp till sj�n V�nern led det mot h�sten. De drog ut till Kvaldins� (= K�llands�) och byggde en borg d�r av jord och tr�stockar och gr�vde en vallgrav runt den. N�r bef�stningen var byggd f�rde de dit f�rr�d och andra saker som de beh�vde. Kungen satte tre hundraden m�n d�r och h�vdingar f�r dem blev Finn Skoptesson och Sigurd ullstr�ng. De hade ett mycket st�tligt manskap. Kungen �terv�nde till Viken.

Utg�ende fr�n landskapet vid Oslofjorden (Viken) hade Magnus Barfot invaderat och tvingat Dalslands fyra h�rader (Sundal, Nordal, Vedbo och Valbo) att erk�nna honom som kung. D�refter l�t han bygga en borg p� K�llands� och �terv�nde sedan till Viken. Den angivna bes�ttningen i borgen motsvarade f�rmodligen 360 man eftersom ett s� kallat "stort hundrade" bestod av 120 man och inte bara 100. Kung Inge kunde f�rst�s inte acceptera en s�dan kr�nkning och samlade d�rf�r en stor h�r f�r att kasta ut inkr�ktarna. Detta drog dock ut p� tiden och norrm�nnen h�nade honom f�r det. Fast n�r isen hade lagt sig p� V�nern anl�nde Inge till slut till K�llands� med en h�r p� 30 hundraden (3 600 man). �ven om siffrorna inte �r orimliga s� �r de troligen inte exakta, utan vad Snorre ville ber�tta var bara att Inges h�r var tio g�nger st�rre �n den norska styrka som h�ll borgen. Inge hade inga st�rre problem att inta borgen, utan han fyllde igen vallgraven och med hj�lp av ett ankare och ett l�ngt rep lyckades hans m�n riva ned tr�borgens ena mur. Norrm�nnen tvingades kapitulera och l�mna ifr�n sig vapen och �verkl�der. Varje norrman fick dessutom varsitt sp�slag innan de skickades tillbaka till Norge. Folket i Dalsland kunde efter detta �terigen st�lla sig under den svenska kungens v�lde.

Magnus Barfot l�t sig emellertid inte avskr�ckas av denna f�r�dmjukande motg�ng utan p� v�ren drog han med stort manskap �terigen till V�sterg�tland, denna g�ng l�ngs G�ta �lv. Men inte heller denna g�ng slutade det lyckligt. N�r Magnus m�tte den �verl�gsna h�r som g�tarna hade samlat besegrades han och tvingades att fly. Ett sort antal norrm�n d�dades som en f�ljd av den h�r sammandrabbningen, antingen vid den fors som slaget �gde rum vid (Fuxerna) eller under flykten hem�t d� de f�rf�ljdes av g�tarna. Magnus bar vid detta tillf�lle en i�gonfallande r�d jacka och han lyckades undkomma g�tarna genom att byta jacka med en av hans m�n som sedan red i en annan riktning.

Heimskringlas skildring av detta krig f�r bed�mas som ganska trov�rdig, men eftersom det finns avvikande skildringar i andra k�llor finns det en f�rdjupningsartikel om detta krig som inneh�ller utdrag fr�n Theodoricus Monachus, �grip, Morkinskinna och Heimskringla om kriget mellan Inge den �ldre och Magnus Barfot.

Trekungam�tet i Kungah�lla

F�r att avsluta kriget mellan Norge och Sverige m�ttes de tv� kungarna i Kungah�lla �r 1101 tillsammans med den danske kungen Erik Ejegod. Snorre Sturlasson skildrade m�tet p� f�ljande s�tt:

Sommaren d�rp� h�lls ett m�te mellan kungarna i Konungah�lla vid �lven (= G�ta �lv). Dit kom Norges kung Magnus, den svenske kungen Inge och Danmarks kung Erik Svensson. Man hade lovat varandra under ed att h�lla freden under m�tet. N�r tinget hade �ppnats gick kungarna fram p� f�ltet framf�r de andra m�nnen och talades vid under en kort stund. D�refter gick de tillbaka till sina manskap och fredsavtalet var klart. Var och en av dem skulle ha det rike som deras f�der hade haft f�re dem och var och en betala b�ter till sina m�n f�r plundring och skador och d�refter j�mna ut skulden mellan sig. Kung Magnus skulle gifta sig med kung Inges dotter Margret. Hon kallade sig sedan f�r Fridkolla (= Fredsflicka).

Man sade att man aldrig hade sett tre s�dana h�vdingar som de. Kung Inge var st�rst och kraftigast och han framstod som den fr�mste av dem. Kung Magnus ans�gs vara den f�rn�maste och modigaste och kung Erik ans�gs vara den st�tligaste. De var alla vackra, stora m�n, �dla och ordkloka. De skildes �t n�r detta var klart.

Fr�n andra k�llor vet vi att Inges dotter Margareta Fredkulla fick de omstridda landomr�dena (dvs. Dalsland) i hemgift. P� s� s�tt hamnade Dalsland i alla fall under norsk kontroll �ven om det s� att s�ga stannade i familjen. Det norska styret �ver Dalsland skulle dock inte bli l�ngvarigt eftersom Margareta hann inte f� n�gra barn med Magnus Barfot innan han dog 1103.

F�r �vrigt ska den danske kungen Erik Ejegod enligt Saxo Grammaticus ha vistats i Sverige f�re sitt trontilltr�de 1095. Andra personer som vistades i Sverige under Inges tid var den isl�ndske skalden Mark�s Skeggjason och den blivande isl�ndske biskopen Gissur Isleifsson.

Familj

Inge den �ldre var son till Stenkil och bror till Halsten som b�da var sveakungar. Modern �r ok�nd, den enda kandidaten �r en namnl�s dotter till Emund den gamle som enligt Hervararsagan gifte sig med Stenkil. Men det kan lika g�rna ha varit en annan kvinna som inte tillh�rde kungahuset eftersom varken Inge eller Halsten var omedelbara eftertr�dare till Stenkil. Att deras trontilltr�de dr�jde och sannolikt var omstritt kan tolkas som att faderns legitimitet som kung baserades p� �ktenskapet med Emund dotter och att s�nerna saknade sl�ktband med den gamla kunga�tten. Inges eftertr�dare var brors�nerna Filip och Inge den yngre.

Mer os�kert �r vem som var Inges drottning. Egentligen r�der det inget tvivel om att hon hette Helena eftersom hon n�mns i tv� mycket trov�rdiga k�llor. F�rst 1194 i en sl�ktutredning som den danske kungen Knut IV skickade till p�ven f�r att bevisa att det inte fanns n�got �ktenskapshinder mellan hans syster och den franske kungen Filip II August, systern var en �ttling till Inge och Helena. Det svenska kungaparet n�mns ocks� i en f�rteckning �ver donationer till Vreta kloster d�r Helena �ven ska ha levt som nunna efter Inges d�d. Den fr�msta anledningen till varf�r det r�der os�kerhet om identiteten �r att Hervararsagan uppger att Inge var gift med en syster till Blot-Sven som hette M�. Det kan visserligen inte uteslutas att Inge var gift tv� g�nger men troligen �r Hervararsagans skildring av Blot-Sven och M� uppdiktad, detta f�rklaras mer utf�rligt i artikeln om Blot-Sven. En 1400-talsk�lla uppger att Inge den �ldre var gift med Ragnhild som kom att dyrkas som ett helgon. Detta �r dock med st�rsta sannolikhet en f�rv�xling med hans brorson Inge den yngre som enligt en annan 1400-talsk�lla uppges vara Ragnhilds make.

Oavsett vem Inge var gift med och trots att han eftertr�ddes av sina brors�ner ska Inge Stenkilsson dock ha haft flera barn och en av dem var en son vid namn Ragnvald. Inte mycket �r k�nt om denne Ragnvald och v�r enda s�kra kunskap om honom �r genealogiska uppgifter om att hans dotter Ingrid f�rst gifte sig med den danske prinsen Hernik Skatel�r (d�d 1134) med vilken hon fick den blivande svenske tronpretendenten Magnus Henriksson (d�d 1161) och sedan med den norske kungen Harald Gille (d�d 1136) med vilken hon fick den blivande norske kungen Inge Krokrygg (d�d 1161). F�rmodligen dog denne Ragnvald f�re sin fader, men det har spekulerats i att han skulle kunna vara identisk med den Ragnvald Knaph�vde som n�mns i v�stg�talagens kungal�ngd som en kortlivad kung p� 1120-talet. N�got sl�ktskap med de �vriga stenkilska kungarna n�mns dock inte i v�stg�talagen vilket rimligen borde ha gjorts ifall s� var fallet. Dessutom uppger en isl�ndsk k�lla fr�n 1300-talet att Ragnvald Knaph�vdes far i sj�lva verket hette Olof N�skonung. Enligt en svensk kungal�ngd fr�n 1300-talet ska Ragnvald Ingesson ha varit medregent till Filip, vilket dock �r en uppgift som saknas i alla andra kungal�ngder och framf�rallt i de betydligt �ldre l�ngderna i Hervararsagan och v�stg�talagen.

Inges dotter Margareta Fredkulla och hennes barnl�sa �ktenskap med Norges kung Magnus Barfot har redan n�mnts. Efter Magnus d�d 1103 gifte Margareta om sig med den danske kungen Nils Svensson och fick med honom s�nerna Magnus den starke och Inge. Den f�rstn�mnde var svensk tronpretendent p� 1120-talet och det var troligen hans anh�ngare som m�rdade Ragnvald Knaph�vde. Magnus och hans far Nils d�dades 1134 i samband med danska tronstrider. Margareta tros ha d�tt f�re 1130 men senare �n 1117 som uppges i en medeltidskr�nika. De �vriga d�ttrarna hette Katarina och Kristna. Den f�rstn�mnda gifte sig med danske prinsen Bj�rn J�rnsida och blev sv�rmor till Erik den helige. Den sistn�mnda gifte sig den ryske fursten Mstislav vars dotter blev mor till den danske kungen Valdemar den store och mormor till den svenske kungen Karl Sverkerssons drottning Kristina.

De sista �ren och Inges d�d

Tack vare en avskrift av en donatorsl�ngd fr�n 1500-talet vet vi att Inge och hans drottning Helena donerade jord till Vreta Kloster (som grundades omkring 1100 och var Sveriges �ldsta kloster). Donationen utgjordes fr�mst av �stg�tsk jord och detta �r det enda h�llbara indiciet vi har till den Stenkilska �ttens h�rkomst. Den traditionella uppfattningen att det var en v�stg�tsk �tt bygger p� gissningar baserade p� tvivelaktiga uppgifter fr�n k�llorna. H�ndelser av mer tveksam natur �r den Prosaiska kr�nikans uppgift fr�n mitten av 1400-talet att Inge skulle ha segrat i fem strider i Sk�ne och kontrollerat detta landskap under tre �r tills han blev m�rdad d�r i sin s�ng. Lilla rimkr�nikan som skrevs n�got senare kompletterade skildringen med att h�vda att Inge sedan begravdes i Varnhem. �nnu mindre trolig �r Johannes Magnus uppgift fr�n 1500-talet att Inge skulle ha besegrat en rysk furste vid namn Valdemar eller Jarislav.

1400-talsk�llornas uppgifter �r sena och av en s�dan natur att de knappast kan bed�mas som trov�rdiga och vi vet d�rf�r inte n�r eller hur Inge dog samt var han blev begraven. Varnhems kloster �r visserligen platsen f�r flera medeltida kungagravar, men klostret grundades inte f�rr�n ungef�r 40-50 �r efter Inges d�d som (med en mycket bred felmarginal) b�r ha skett omkring �r 1110. Varnhem �r d�rf�r inte en trolig gravplats f�r Inge. En folks�gnen har pekat ut ett gravr�se i n�rheten av H�ngers kyrka i V�sterg�tland som Inges grav. Detta gravr�se �r dock fr�n brons�ldern och det �r sannolikt ortnamnet Ingatorp som satt fantasin i r�relse. Innan gravr�sets h�ga �lder uppdagades och k�llkritiken utvecklades f�rs�kte �ldre historieskrivare kombinera folks�gnen och Lilla rimkr�nikans uppgift genom att spekulera i att Inge f�rst begravdes i H�nger och senare flyttades till Varnhem. Detta �r dock ett ovetenskapligt s�tt att skriva historia. Inges gravplats �r och f�rblir ok�nd, men den troligaste kandidaten �r Vreta kloster i �sterg�tland vars etablering Inge i allra h�gsta grad hade hj�lpt till att fr�mja, och d�r hans drottning blev nunna. Samma kloster har f�r �vrigt pekats ut som brorsonen Inge den yngres gravplats.

L�s �ven om Blot-Sven eller g� tillbaka till den Stenkilska �tten.