Analys: Fyra storlag kvar i fotbolls-EM – vi listar varför Spanien och England går till final
När fyra lag är kvar i EM krymper vikten av hur det ser ut på planen – speciellt då tre av fyra inte riktigt bryr sig. Här synar Yle Sporten semifinalisterna.
Spanien–Frankrike
Spanien: Turneringens bäst fungerande helhet – det är enkelt att rada upp orsakerna för att Spanien ska till Berlin och spela om EM-guldet på söndag.
Ett axplock: Nico Williams och Lamine Yamal i varsin korridor, Rodri och Fabian Ruiz som EM-sommarens bästa mittfältstandem, Álvaro Moratas nyttiga länkspel, de effektiva bollvinsterna, det rakare spelet, den breda och harmoniska truppen.
Bevismaterial för det sista: Dani Olmos alldeles utsökta insats med mål och assist och Mikel Merinos distinkta segernick i kvartsfinalen mot Tyskland.
Tyskarna testade dessutom Spanien i det fysiska spelet – utan att rubba dem. Efter att ha trampat runt Italien, Kroatien, Albanien och Georgien med lätta fötter krävdes annat virke för att kliva över Tyskland.
Ett mångsidigt Spanien har haft väldigt roligt hittills i EM, och publiken kan bara tacka.
Det går inte att blunda för att förbundskaptenen Luis de la Fuente ska ha en rungande applåd för att ha sprängt Spaniens destruktiva possessionfotboll.
Frankrike: Det gör ont att titta på då Frankrike spelar under Didier Deschamps. Les Bleus kunde vara en enda lång orgasm för offensiva fotbollsvänner – i stället är det snålt, tillknäppt och pragmatiskt.
Läs: Utdrag från doktor Deschamps guldrecept.
Efter fem matcher utan att ha lagt ut ett enda kort på bordet är Frankrikes målskillnad 3–1: två självmål och ett straffmål framåt, ett straffmål bakåt. Man sparkar in öppna dörrar då man påstår att franska offensiven haltar.
Antoine Griezmann har inte synts till, Marcus Thuram är långt från vinterns Inter-form och att spela med tre defensivt inriktade mittfältare gör att man börjar se komik i Deschamps motsträvighet, men han bryr sig inte då Saliba–Upamecano är turneringens bästa mittbackspar och Frankrikes defensiva kodsystem är närapå omöjligt att knäcka.
Frankrike har backat sig hela vägen hit, de kommer att spela sarg ut även mot Spanien. Framför allt då Kylian Mbappés form är ett stort frågetecken. Mbappé har klagat på masken som skyddar hans näsa, det är ett faktum att han sover dåligt och han har medgett att hans fysiska status inte är hundra.
Ändå; den hundraprocentigt resultatorienterade Deschamps har tagit Frankrike till en semifinal, han kan skaka av sig all kritik genom att peka på en ny finalmöjlighet och ha alla argument på sin sida.
Tips: Spanien går till final.
Spanien–Frankrike, på tisdag klockan 22.00 i TV2 och på Yle Arenan.
Nederländerna–England
Nederländerna: Semifinalskedets lilla utropstecken, mest för att Nederländerna varken har samma stjärnspets som England och Frankrike eller den kollektiva kraften likt Spanien.
Nederländernas EM så långt?
Interna krismöten efter den röriga insatsen mot Österrike, trea i gruppen, muntra miner efter massvis av målchanser i åttondelen och förlösning då Wout Weghorst-spelet vände en kvartsfinal som höll på att gå åt skogen.
– Vi har ofta fått kritik för att inte visa hur mycket vi bryr oss – nu grävde vi djupt, sa förbundskaptenen Ronald Koeman efter att ha gjort avkall på alla nederländska fotbollsarv.
Nederländerna är hal som en tvål att få grepp om i EM. De slinker hit och dit, till höger och vänster som supportrarna vrålar om, men offensiva hoten Xavi Simons, Memphis Depay och Cody Gakpo har larmat om sin närvaro i EM.
Trots allt det här: Nederländerna behöver något mer, förslagsvis en håll-käften-insats från lätt kritiserade Virgil van Dijk, för att ta sig till sin andra EM-final någonsin.
De som har ägnat sommaren åt att leta efter historiska orsaker till nederländsk framgång kan få en sista gratis här: det var just i Dortmund som Nederländerna tog sig till sin första stora final i VM 1974.
Då: Johan Cruijff i målprotokollet i totalfotbollens tidevarv. Nu: Nederländerna letar efter en ny frälsare.
England: Gareth Southgate kan anklagas för mycket i den utsatta rollen som engelsk förbundskapten, men han kan inte beskyllas för ett skräckvälde där spelarna vantrivs. Snarare motsatsen – storstjärnorna mår gott och verkar ha svalt idén ”Strunta blanka fasen i hur det ser ut så länge vi vinner” med hull och hår.
Individuellt glittrande galaögonblick avgör ofta tajta mästerskapsmatcher – och här har ett annars utskällt England varit bäst i klassen.
Jude Bellinghams mäktiga förstahalvlek mot Serbien och cykelsparken i 95:e minuten som räddade England i åttondelen, Bukayo Sakas Bukayo Saka-mål och fem iskalla straffskyttar i kvarten.
Vem kliver fram nu? Phil Foden? Harry Kane? Cole Palmer? Eberechi Eze? Bellingham? Saka?
Det är bara att blunda och peka mot de elva på planen – trots att engelska spelet är i baklås finns den individuella spetsen för att krångla sig till en ny EM-final.
Tips: England går till final.
Nederländerna–England, på onsdag klockan 22.00 i TV2 och på Yle Arenan.