Nils Assersson Mannersköld

Mannersköld, Nils Assersson, f 1586 i Västergötland, d 30 mars 1655 på Näs (nu Adelsnäs), Åtvid, Ög. Föräldrar: kronofogden Assar Persson o Ingrid Germundsdtr (Frälseg 3). I tjänst hos hertig Johan av Östergötland (bd 20) 06, ryttmästare för Östgöta ryttare senast 11, adl 12 maj 12, häradsh i Vilske hd, Skar, 15–28, överste för Östgöta ryttare 30 mars 25, guvernör över Ingermanland o ståth över Narva, Ivangorod, Jama, Koporje o Nöteborg 6 mars 26, dessutom ståth över Dorpat 5 jan 33, landsh i Älvsborgs län o kommendant i Gbg 26 jan 44–10 april 48, häradsh i Väne hd, Älvsb, 26 nov 45–april 53.

G 1) m Christina Böckler, d 1636 trol i juni i Narva, dtr till ryttmästaren Johan B o Carin Eriksdtr (Slang) samt förut g m ryttmästare Per Nilsson Svenske (Silfving; Frälseg 4); 2) 13 jan 1639 i Narva m Anna Wrangel, sannolikt d 1681, dtr till lantrådet Moritz W o Christina Wrangel samt förut g m översten Claus Hastfer.

Under Kalmarkriget förde M med sådan framgång befälet över en fana östgötaryttare att han vid krigsslutet blev adlad, endast 26 år gammal. Sommaren 1614 skeppades han med sin trupp över till Livland för att under Gustav II Adolfs direkta ledning delta i det ryska kriget. Efter freden i Stolbova återvände han till Sverige, men 1621 sändes han för andra gången till Livland, nu för att ingå i den här med vars hjälp Gustav Adolf samma höst intog Riga. Vintern 1622 insjuknade M i pesten men tillfrisknade. "Nils Assersson är nyligen uppkommen, så det bliver bättre med honom. Eljest är många andra regementsofficerer döde blevne", skrev fältmarskalken Herman Wrangel till Axel Oxenstierna (AOSB 2:9, s 23).

Som nyutnämnd överste kom M att delta i kriget i Livland under konungens befäl. 29 nov 1625 fick han och två andra befälhavare av denne order att anfalla en avdelning kosacker. Anfallet skedde "om natten [vid] pass midnattstid ... och sedan de tre gånger med varandra drabbat hade, togo kosackerna flykten", efter det att en av deras ryttmästare tagits tillfånga. Den nattliga striden, som utkämpades på åkrarna utanför orten Caltzenow, omtalas i ett brev från konungen till Axel Oxenstierna (AOSB 2:1, s 276).

Efter segern vid Wallhof 7 jan 1626 lämnade konungen Livland och befälet där återgick till fältherren Jakob De la Gardie. Två månader senare utnämndes M till guvernör över Ingermanland och ståthållare i Narva, rikets utpost mot öster. Hans deltagande i slaget vid Wallhof kom därigenom att avsluta hans bana som aktiv kavalleriofficer. Axel Oxenstierna, som hyste stort förtroende för M, föreslog efter Gustav Adolfs död i flera brev från Tyskland, att rådet borde ge M det militära befälet över hela Livland med rang av generalmajor, men beslutet blev att han tills vidare skulle stanna i Narva och provisoriskt leda försvaret "där något fientligt i hast påkommer". Ryssarna höll sig emellertid lugna, och M kunde bli kvar i sitt guvernement. En svår personlig förlust led M, när hans hustru dog 1636. Han förstod då hur nödvändigt det var att ha en kvinna vid sin sida särskilt "på denne barbariske orten", och vid ett besök hos generalguvernören Bengt Oxenstierna i Riga träffade han en släkting till denne, en ung adelsdam Ebba Gyllenstierna, som han hoppades kunna få till maka. Utom hos Oxenstierna sökte han också stöd for sin sak hos en annan av hennes släktingar, den nyutnämnde generalguvernören i Finland Per Brahe, som han av denna anledning uppvaktade med ett par pistoler som nyårsgåva 1638. Fröken Gyllenstierna lät sig dock inte övertala (hon kom för övrigt aldrig att gifta sig). Bättre tur hade M, när han vände sig till Anna Wrangel, änka efter en överste Hastfer, och till deras bröllop i Narva blev Brahe inbjuden att närvara.

M hade länge velat lämnat sin tjänst och få återvända till Sverige, men först 1643 efter sjutton år i Narva beviljades hans begäran. Efter en tids "rekreation" sattes han att leda utskrivningen i Östergötland Östanstång och att därefter hålla generalmönstring i Västergötland och Dalsland. I jan 1644 placerades han i Gbg som kommendant och landshövding i Älvsborgs län med främsta uppgift att försvara staden under det pågående kriget med Danmark. Det värsta hotet kom från Bohuslän, där Kristian IV:s svärson Hannibal Sehested förde befälet, men anfall gjordes också från Halland, och västerifrån sökte den danske kungen med sin flotta blockera utloppet. Någon samlad dansk attack kunde dock inte genomföras. M:s förmåga sattes därför aldrig på riktigt hårda prov, men han skötte försvaret och sina militära uppgifter med kraft och skicklighet och utan anmärkning.

När kriget var över i aug 1645, började emellertid snart konflikter uppstå mellan M och stadens representanter, bland dem främst justitiepresidenten Per Eriksson Rosensköld. M hade delvis sig själv att skylla. Han hade inte brytt sig om att läsa stadens privilegier, en nonchalans som bäddade för sammanstötningar. I juni 1647 sände borgmästare och råd i Gbg ett klagobrev till regeringen, och i jan 1648 uppkallades M och representanter för staden till rikskanslern i Sthlm. Bland de sju klagopunkterna i brevet fann denne dock endast den första, som gällde M:s vägran att betala accis, vara av allvarlig beskaffenhet; i övrigt var det mest fråga om "skarpa ord". Men Oxenstierna medgav, att M inte längre passade så bra i Gbg, och i april fick han sitt avsked. Han var då 62 år gammal. – Sin återstående levnad tillbringade M på sin sätesgård Näs i Östergötland som han fått av hertig Johan 1613. Utom Näs ägde han genom arv, donationer och köp åtskilliga gårdar i Östergötland, Småland, Västergötland, Ingermanland och Livland.

M:s äldre halvbror (Genealogica 41) kapten Christoffer Assersson (1583–1628) adlades 1619 och blev senare överste och 1626 ståthållare på Kokenhusen. Han skrev sig Mandskiölldh.